Publicerat

Vad misantropen gjorde

En gång fick jag en idé om en bok eller berättelse. En berättelse om en misantrop som ville bli eremit och därför undersökte hur man skulle leva och försörja sig om man inte ville ha med människor att göra, men som i sökandet upptäckte att människor inte var så farliga.

Såhär skulle den börja:

Kapitel 1

En gång när Franz Kafka väntade brev från en flicka bestämde han sig för att inte gå upp ur sängen förrän det brevet kom. Och då när han låg där i sina tankar och tittade upp i taket så fick han idén till ”Förvandlingen”; en berättelse om en man som vaknar upp förvandlad till en dyngbagge. Du har säkert hört talas om Franz Kafka och kan ha hört någon säga att just ”Förvandlingen” är världslitteraturens bästa novell. Det tycker dock inte jag, för jag har läst mycket bättre bokverk. Meningen var emellertid inte att skriva en recension av den. Jag tar upp det för att det finns likheter mellan mig och Kafka. Vi var båda grubblare och tyckte att människor var grymma och onåbara. Jag väntade mig inga brev, men jag grubblade. För mig kändes det som om hela världen hade gett upp om mig. Det verkade inte som om någon av dem jag kallade mina vänner orkade bekräfta min existens och om någon gjorde det så var det bara när jag gjort något som var fel enligt dem.

Här i tätorten där jag bor har vi en å som rinner genom samhället. En å som likt en meandrande flod slingrar sig runt och omsluter en högstadieskola inte långt från min bostad. Där finns ett stycke där stranden på båda sidorna om ån är tämligen igenväxta och ingen där människa brukar röra sig. Där brukar jag sitta och grubbla. Och det var där som jag hade tänkt dränka mig när grubblerierna blev för destruktiva. Jag hade faktiskt tagit av mig skorna och ställt dem prydligt bredvid varandra på en stubbe. Mina blå- och gulrandiga strumpor hade jag försiktigt tryckt ner i skorna och byxorna var uppvikta till knäna. Jag var faktiskt på väg ner i det kalla vattnet när jag ångrade mig för att det var så kallt.

Publicerat

Jag vet för mycket om Anna Book Toledano
på grund av Aftonbladets klickbetande.
I know stuff I don’t want to,
saker som inte borde tillhöra mitt vetande.

Man får se en och annan bild som inte är så fin
när rubriker är så nyfikenhetsretande.
The image of Pete Burns cannot be unseen,
sedan han dök upp i mitt nyhetsletande.

Publicerat

Under konstruktion

Av någon anledning har varje tidigare publicerat inlägg förvandlats till en konstig samling tecken istället för ord ifall orden innehåller å, ä eller ö. Därför får vi börja om samt gå igenom alla de inlägg som vi vill ha upp igen. Så sidan är under konstruktion.

Publicerat

Mellan rader no more

Man förväntas läsa mellan rader i det som ljuds,
Varför inte låta all information stå till buds?
Vi som alltid varit självkritiska är det tyvärr när tillfälle bjuds.
Vår egen skampålaga på oss själva är värre än Guds.

Jag har lärt mig att upphöra med destruktivt grubbleri.
Mellan raderna kommer jag sluta att fylla i
hur dålig jag är och hur jag inte bättre kan bli.
Det är inte utvecklande, jag vill vara fri.

Det man inte säger har jag inte hört.
Om man inte säger det rätt ut så är det kört.
Det är inte så jag inte förstår, men då självkänsla är skört
är det bästa att inte fylla i och få livet så förstört.

Publicerat

Ytterligare idé till inledning på bok

– Finns det inte ett enda jävla väntrum där man slipper TV4?

Det var med en djup suck han gick in i det terrakottafärgade väntrummet. Plattskärmen visade Nyhetsmorgon, och han var så trött på Nyhetsmorgon. Det var verkligen inget han själv skulle välja om mornarna men på sjukhuset visades TV4, på vårdcentralen visades TV4 och på tandläkarmottagningen visades TV4. Eftersom han då och då tvangs besöka dessa institutioners väntrum, det ena mer än det andra, så tvangs han ofta stå ut med den där småländske programledaren de hade. Ibland funderade han på att skicka en påse med papperslappar till programledaren. På papperslapparna skulle han skriva bokstaven r. Alternativt skulle han plocka ut alla r från Alfapetspelet. Huvudsaken var att det skulle bifogas tillsammans med ett brev. ”Du verkar ha tappat dina r, så här får du några du kan använda helt fritt” skulle innebörden av brevet vara på ett ungefär, om man ville sammanfatta det på ett snällt sätt. Men det var inte programledarens totala utelämnande av denna bokstav som var den enda; han gillade inte TV4 i allmänhet. Var låg fjärrkontrollen?

Uppenbarligen följde den medelålders tanten i rosa vad som skedde på tv-skärmen. Precis så såg hans fördomar ut gentemot Nyhetsmorgons tittare. Hon såg inte ut att vara speciellt klyftig, om man med klyftig menade intelligent. Klyftig var hon dock om man med klyftig hänsyftade på hur den alltför höga vikten drog bysten ner mot marken, eller rättare sagt hur starkt gravitationskraften verkade på den tjocka tantens bröst. Hennes man var lika klyftig han, om man ser till kroppsformen, men bakom pannbenet där fanns förmodligen inte mycket heller. Det var förstås fördomar och ingenting som han kunde veta bara av att se på personerna han inte kände, men tiderna då de feta dyrkades ansåg han låg fyrahundra år tillbaka i tiden. På den tiden var det de burgna och framgångsrika som kunde köpa mat och bli så feta, men idag var det de smala tvättbrädemagarna som symboliserade framgång och tillgång eftersom deras (tvättbrädornas) ägare köpte tjänster av personliga tränare och hade tid till det. Det var en sådan ägare av tvättbräda som intervjuades på teven just nu. Hon, för det var en hon, tränade på gym under en ganska stor del av sin tid och hade så kallade ”leg days” jämnt och ständigt enligt Instagram. Fast det sa hon ju förstås inte på tv-intervjun, för ämnet var något helt annat där det inte hade passat sig att ta upp sina mål om perfekt rumpa och vader. Ämnet var ett ytligt ämne, men ändå var det inte passande.

– Hör ni, fettisbullar, kan vi inte byta till något vettigt som Gomorron istället?

Nu hade han tydligen gjort något fel, för om blickar kunde döda hade han varit död för fem sekunder sedan, liksom skjuten från två håll fem sekunder efter att han försökte skämta med främlingarna. Det förvånade honom inte att de blev så upprörda. Dumma tjockisar brukade inte förstå när han sa något. Han såg det som bevis på att TV4 bara lockade dumskallar. Ja, för att inte älta det för mycket så kan man alltså säga att han hyste någon form av agg mot tv-kanalen och dess TV-tittare.

Med dessa tankar blir jag aldrig del av något litterärt verk, tänkte han. Det skulle bli litterär värk för den skribent som skulle tvingas skriva ner orden; den skulle nämligen diskvalificera sig från alla möjliga chanser att få några solar i Nyhetsmorgon. Och solar var hårdvaluta för skribenter. I hans ögon inte lika betydelsefulla som den gradering den statliga kanalen höll sig med, men även TV4 hade ju av allt att döma en klientskara som såg på vad som än sändes när reklamen hade avbrott för program. Skulle det skrivna läsas av denna del utav befolkningen, om någon i den mängden läste böcker, så kunde man ju inte se mörkt på deras morgonrutin på det viset. Det kändes allt så förutsägbart.

Angående att inte bli del av litterärt verk så hade han dock fel; Han skulle bli huvudperson.

Publicerat

Vad hände här? (Skönlitterärt försök)

Plötsligt blev hon rädd för sig själv. Där gick han! The Obscure! Mannen med samma lilla intresse, visste hon. Han hade signerat 30 geocacher. Hon själv hade 150 glada ansikten på kartan för hittade gömmor. Hon hade även ett tiotal stjärnor; hon hade placerat ut ett tiotal gömmor själv. Och där gick han! Det var han! Och hon ville säga hej, men det hade känts så fel. Hon räddes sig själv.

Det var för en månad sedan det började, när hon hade fått sin fjärde geocache publicerad av reviewern och mejlen med loggar från hittarna började strömma in i korgen. Varje pling var så underbart att höra. Tidigare hade mejl varit det värsta hon visste på grund av en tripp rakt in i väggen på ett dåligt betalt jobb där breven kom elekroniskt flera gånger i minuten. Där hade hon mått så dåligt och till slut hade det brustit. Men nu började ågren släppa. Och det var tack vare geocaching! Varje gång någon besökt hennes gömmor och loggade det på hemsidan så fick hon ett mejl. Det var oftast de allra underbaraste berättelser om hur de hade funnit gömman och vägen dit. Men det var ändå lite anonymt. Hon ville se personerna framför sig. Oftast gick det att gå in på personernas profiler och skapa sig en bild utifrån de fotografier de hade lagt i tidigare loggar. Då kunde hon se dem framför sig. Det var lite lustigt att se användaren Slivovits sitta och leka sten så som han skrivit i sin logg. Hon kunde se hur det pensionerade paret Lenmy kravlade sig upp för branten tätt följt av dotterns familj under användarnamnet The Goatstonemanz. Alla hade de lagt upp bilder i tidigare loggar som hon kunde se.

Men så kom det plötsligt ett mejl: ”[LOG] The Obscure found Ginnungagap”. Det som stod var tack för cachen, men tydligen var han dock för kort för att nå upp och ta den. Ändå loggades den som funnen. Okej då, tänkte hon, men hur ser du då ut där du står och sträcker på dig i försöket? Det fanns en bild i galleriet. Dock bara en bild. Bilden föreställde hans foppatofflor som varit fel fotplagg för en annan gömma, där det ändå gått bra att logga. Hon satte igång att kolla vilka andra gömmor han hittat och vad han skrivit i dem. Detta var tydligen en ingenjörsstudent kunde hon tyda. Det stod inte ordagrant, men det gick att tolka utifrån de korta loggarna om hur diverse gömmor loggats innan Munchs föreläsningar i analyskursen eller i närheten av praktiken hos flygplanstillverkaren i grannstaden. Hon var nyfiken att veta mer, men tog det för omöjligt och hoppades de skulle mötas på ett event en vacker dag så hon fick sig en bild även över denne användaren. Sedan släckte hon lampan och gick för att lägga sig för natten.

En vecka senare fann hon sig själv klättrandes i en gran för att logga en gömma hon ännu inte satt glad gubbe över. Blodet pumpade som besatt; det var inte varje dag hon trotsade sin höjdrädsla så. Det gällde bara att inte titta ner. Sju meter upp fanns gömman. Den satt fast med ståltråd i trädet, så hon var tvungen att få loss korken och ta ut lappen för att signera uppe där hon var. Hon kände igen namn som loggat innan; först på plats hade Slivovits varit och här hade även kändisar som Audhumbla, Venividivici samt Purplecyclops klättrat tidigare. Undrar om deras hjärtan hade slagit lika hårt som hennes? Men vem var Clemens som varit där två dagar tidigare? Hon kände inte igen det namnet. Medan hon kramade granen hårt med vänsterarmen så plockade hon därför upp sin telefon ur fickan och gick in i appen. Den som varit där senast, enlig appen, var The Obscure. Signerade han loggremsorna med sitt riktiga förnamn istället för användarnamnet? Hon kollade på loggremsan igen. Ja, den ende som hade signerat loggen 2015.10.14 var Clemens. Den ende som hade loggat gömman på nätet den dagen var The Obscure. Hette han Clemens?

Pötsligt utbrast hon i en svordom; hon hade tappat korken till PETlingen. Loggen var signerad och tillbaka däruti, men korken hade glidit ur händerna. Som ansvarstagande geocachare kan man inte lämna en gömma öppen, tänkte hon. I fickan fanns dock ingen ny kork att ersätta med, så hon började försiktigt klättra ner igen. Korken måste ju ligga på marken. Hon iddes dock inte titta ner. Väl nedstigen fanns den dock lätt. Ja den riktigt lös i neongrönt bland alla bruna barr. Problemet var att den ju måste på igen.

Blackout. Hon minns inte hur hon klättrat upp och satt på korken igen eller hur hon tagit sig hem, för plötsligt sitter hon på sitt rum framför datorn beredd att loggföra gömman på nätet. Hette han Clemens och studerade till ingenjör? Hon kunde inte släppa det. Hur många Clemens bor det här? Hon gick in på Ratsit. Det fanns tjugofyra. De flesta födda före 1980, men en född 92. Hon lade namnet på minnet och gick ut på Facebook. Lyckoträff direkt. Clemens Boodiyjn, som han hette, hade lagt upp ganska många bilder på sin vägg. Kort var han, såg det ut som. Men hur skulle hon vara säker? Plötsligt dök de dock upp. Foppatofflorna! Och samma vita knän ovanför. Hon hade funnit ansiktet bakom loggen.

Plötsligt blev hon rädd för sig själv. Där gick han! The Obscure! Här på Ryckepungsvägen, där hon plötsligt stod själv. Vad hade hon gjort? Hur skulle hon förklara detta?

Publicerat

Fjärde generationen Vestin söker ursprunget

Det hör inte till ovanligheten att jag funderar kring olika sakers varande. Tidigare har jag nog nämnt ‘mysteriet’ med vem som är min morfars far, där släktberättelsen börjar gå isär med verkligheten i efterforskningarna. Men jag funderar också om saker på min fars sida om släkten. Varför heter vi till exempel Vestin? Släktforskandet visar att det gör vi non-stop sedan farfars far tog sig det namnet. Han, som innan 1892-års husförhör heter Petrus Björklund, börjar förekomma i kyrkböckerna som Petrus (Björklund) Vestin för att sedan övergå till enbart Petrus Vestin.

Pappa har sagt att det skulle vara på grund av bråk med farfars farfar Erik Petter Björklund och att namnet därför kom från Petrus giftermål med Sigrid Johanna år 1902. Det har pappa funderat ut då Sigrid Johannas mor Kristina Katarina tog sig namnet Vestin några år innan hon gifte sig Wigren. Mina efterforskningar visar dock att Petrus hette Vestin redan 10 år innan han gifte sig, och att även två av hans bröder tog sig det efternamnet ganska samtidigt. Därför är det för mig lite ologiskt att Petrus skulle ta namnet efter Sigrid Johanna, som var blott 13 är när den 19-åriga Petrus namnändring syns för första gången. Så varför tog de sig namnet Vestin? Och varför förekommer namnet Vestin plötsligt på var och varannan sida i kyrkoböckerna för Nätra församling?

Därom fortsätter mitt undersökande!

Publicerat

Hur jag skulle inleda en bok…

Hon levde i en tid där det skrevs böcker och berättelser om allt som hade det minsta lilla intressanta stoff i sig, så hon visste att det med allra största sannolikhet skulle bli något av det hon hade varit med om den här dagen. Samhället var så belletristiskt och nyheterna kom via digitala romaner eller i bästa fall noveller, för så hade utvecklingen gestaltat sig när mänskligheten blivit sådana snabbläsande informationslängtare. Och därför svor hon. Hon visste nämligen att den författare som skulle nedteckna historien inte kunde låta bli att förklara hur hon hamnade där på den plats som allt utspelade sig på. Läsarna krävde en sådan detaljerad bild av huvudpersonerna, nästan inpå minsta finnen i pannan där under det råttfärgade håret. Hon kan heller inte ljuga för skriftställaren som bara ska göra sitt jobb. Således blev ansiktet lika rött som läppstiftet i axelremsväskan som slet mot den snygga jeansjackan hon ärvt av storebror. Först hade hon upplevt sin allra pinsammaste dag i livet, för att sedan bara gå runt hörnet och bli en hjälte för resten av året. Om händelserna bara hade kunnat lämna ett mellanrum på en halvtimme så att hon hunnit hem och tillbaka, för då skulle ju författaren kunna börja berättelsen i dörren när hon vände.

– Botvid Assarsson, presenterade sig en herre med framsträckt hand, angenämnt!
– Destine Mårtensson, svarade hon, det stavas som det låter!

Den här rödskäggige mannen var alltså författaren. Handen hon tog tag i var som en död fisk. Hon blev besviken och höjde på ögonbrynen. Män ska ha fastare handgrepp än såhär, tänkte hon och satte sig ner igen samtidigt som hon visade med handen mot soffan att han skulle göra detsamma.

– Berätta nu alltihop, bad han och slog sig ner precis som Destines kroppsspråk hade föreslagit.
– Jag gick runt hörnet här, suckade hon, och då såg jag…
– Hur kommer det sig att du gick runt hörnet här? avbröt han, läsarna behöver bakgrunden. Var din jacka redan skitig sedan innan?

Publicerat

Släktforskning I kommunens arkiv

Låt mig berätta om min dag. Den här fredagen, 18 oktober anno 2013, har flugit förbi då jag har spenderat tiden på Mjölby kommuns centralarkiv. Där förvarar de bland annat protokollen från det som innan kommunsammanslagningen 1971 var Skänninge stad. Dit begav jag mig för att söka i just de nämnda protokollen för att utforska min morfars politiska bana.

Det allra första som man möter när man slår upp de inbundna protokollen från stadsfullmäktige i Skänninge, är en lista över de stadsfullmäktiga som satt vid början av de respektive åren. Där står min morfar med som verkmästare Karl-Einar Fredriksson. Det jag visste var att han satt i stadsfullmäktige vid tiden för kommunsammanslagningen, men jag visste inte när han började där och om han var invald i några nämnder eller styrelser. Det har jag emellertid svar på nu. De protokoll jag hunnit titta i sträcker sig dock bara perioden 1959-1967, så jag har mer att forska i därefter eftersom han fortsatte politiken i det nya Mjölby kommun in på 70-talet.

Vad jag dock funnit än så länge i protokollen är att han satt som ledamot i Skänninges stadsfullmäktige från början 1959. Jag kollade även igenom 1958 för säkerhets skull, ifall han skulle ha blivit invald under året som ersättare för någon som dött eller hoppat av. Det hade han emellertid inte, så ifall han inte började igen efter ett uppehåll på några år så är det såvitt jag vet först 1959 som han blir stadsfullmäktig. Dessförinnan var han dock suppleant i Drätselkammaren (stadens styrelse) från 6 maj 1957. Där blev han sedan ordinarie ledamot från 1960 till 1971.

Som stadsfullmäktig i Skänninge har jag än så länge bara hittat ett tillfälle då han inte deltog på ett sammanträde och det var på ett relativt kort sådant den 9 december 1960. Under perioden jag gått igen var han protokolljusterare åtta gånger på nio år, och signerade varje gång protokollet som Einar Fredriksson. I protokollen så heter han dock Karl-Einar (precis som jag trodde han gjorde till vardags) fram till decemberprotokollet 1960. Då stötte jag på lite huvudbry.

Den 19 december 1960 hade stadsfullmäktige nämligen valt en Einar Fredriksson till suppleant i Biblioteksstyrelsen 1961-1963. Var det morfar? Jo, förmodligen var det så, för han hade ju signerat tidigare protokoll så själv. Jag var dock tvungen att diskutera saken med arkivarie, mor och moster för att vara säker. Stadsfullmäktiges nästa val till biblioteksstyrelsen gjorde mig ännu mer säker, för där stod han åter som Karl-Einar. När han sedan i ett ännu senare val stod som Einar Fredriksson med adress, födelsedata och telefonnummer så försvann alla tvivel. Alltså satt han som suppleant i biblioteksstyrelsen under perioden 1961-1971.

I det här stycket kommer jag nu rabbla upp fler suppleantposter. Han blev invald som suppleant i valberedningen 1962-1964 och 1966-1968, vilket valdes varje år, samt suppleant i valnämnden för perioderna 1964-1967 och 1968-1971. I Skänninges industristiftelse var han suppleant 1965-1968. I Medlingsnämnden i hyrestvister var han suppleant 1967-68. Han valdes som suppleant till ombudet som skulle på bolagsstämman för Gillestugan i Skänninge Fastighet AB 1966-1968. Och bär i åtanke, kära läsare, att jag bara har täckt stadsfullmäktiges protokoll fram till och med 1967.

Den sista suppleantposten som jag kan nämna var i lönenämnden 1964 till 1967. Där blev han sedan vald till ordinarie ledamot under nästkommande period, 1968 till 1971. Och han valdes till ordinarie ombud vid val av polisnämnd för Mjölby polisdistrikt 1964-1967.

Om min morfar hade ett CV så var det alltså ganska så mycket att skriva under rubriken förtroendeuppdrag. Det blir spännande att fortsätta framåt och se mer. Och jag förstår varifrån jag får lite av mitt engagemang. Jag har ju själv fyllt ut min CV med förtroendeuppdrag från studentkåren och kommer fylla på den ytterligare i framtiden genom inblandning på andra ställen.

Jag har som sagt spenderat dagen på Centralarkivet i Mjölby för att följa protokoll från Skänninge stadsfullmäktige. Det har varit intressant ur släktforskningssynpunkt. Det är även intressant att läsa protokollen för att se hur de är uppbyggda och vad som beslutades. Det första som slog mig var att man i dessa protokolls bilagor kunde se vad varje stadsfullmäktig hade röstat vid votering. Det jag är van vid från mina uppdrag i styrelser är ju slutna voteringar. Här kan jag dock exempelvis ta reda på vad morfar röstade 1959 i frågan om att förlägga en festplats på Väderkvarnsbacken.

Protokollen känns även mer detaljerade än vad jag är van vid. Möten som jag varit på har öppnats och ordförande har förklarat alla välkomna till sammanträden. I protokollen som jag läst idag från perioden 1959-1967 har jag sett att ordföranden vid öppnandet av ett möte pratade om att det var skönt med lite regn efter en så torr sommar. Man kan också läsa att ordföranden välkomnat nya ledamöter lite extra för att de inte suttit i fullmäktige tidigare eller välkomnat ledamöterna åter efter några års frånvaro.

I kategorin ”saker jag finner intresseväckande av någon anledning” kan jag nämna att Skänninge stadsfullmäktige 20 april 1959 beslutade att avskaffa skottpengar på kråkor. Och den 29 maj 1961 behandlades ett ärende om att tillfälligt anställa en lärare i ”manlig slöjd”.

Små lokalhistoriska anteckningar som jag gjorde gällde exempelvis byggande av friluftsbadet på Väderkvarnsbacken, dit medel som avsatts till Väderkvarnsbackens rustning togs i anspråk 18 september 1961 och man beslutade om en femårig uttaxering om 23 000 kr per år. Eller 21 november 1960 då det enhälligt beslutades att byggnader för ett högstadium här på Trojenborg skulle utföras. Eller hur det redan 24 oktober 1960 börjar diskuteras om kommunsammanslagningarna som kom att bli verklighet tio år senare. Där fick Drätselkammaren i uppdrag att följa frågan och vidta lämpliga åtgärder för att bevara stadens intressen.