Hur jag skulle inleda en bok…

Hon levde i en tid där det skrevs böcker och berättelser om allt som hade det minsta lilla intressanta stoff i sig, så hon visste att det med allra största sannolikhet skulle bli något av det hon hade varit med om den här dagen. Samhället var så belletristiskt och nyheterna kom via digitala romaner eller i bästa fall noveller, för så hade utvecklingen gestaltat sig när mänskligheten blivit sådana snabbläsande informationslängtare. Och därför svor hon. Hon visste nämligen att den författare som skulle nedteckna historien inte kunde låta bli att förklara hur hon hamnade där på den plats som allt utspelade sig på. Läsarna krävde en sådan detaljerad bild av huvudpersonerna, nästan inpå minsta finnen i pannan där under det råttfärgade håret. Hon kan heller inte ljuga för skriftställaren som bara ska göra sitt jobb. Således blev ansiktet lika rött som läppstiftet i axelremsväskan som slet mot den snygga jeansjackan hon ärvt av storebror. Först hade hon upplevt sin allra pinsammaste dag i livet, för att sedan bara gå runt hörnet och bli en hjälte för resten av året. Om händelserna bara hade kunnat lämna ett mellanrum på en halvtimme så att hon hunnit hem och tillbaka, för då skulle ju författaren kunna börja berättelsen i dörren när hon vände.

– Botvid Assarsson, presenterade sig en herre med framsträckt hand, angenämnt!
– Destine Mårtensson, svarade hon, det stavas som det låter!

Den här rödskäggige mannen var alltså författaren. Handen hon tog tag i var som en död fisk. Hon blev besviken och höjde på ögonbrynen. Män ska ha fastare handgrepp än såhär, tänkte hon och satte sig ner igen samtidigt som hon visade med handen mot soffan att han skulle göra detsamma.

– Berätta nu alltihop, bad han och slog sig ner precis som Destines kroppsspråk hade föreslagit.
– Jag gick runt hörnet här, suckade hon, och då såg jag…
– Hur kommer det sig att du gick runt hörnet här? avbröt han, läsarna behöver bakgrunden. Var din jacka redan skitig sedan innan?