Vad misantropen gjorde

En gång fick jag en idé om en bok eller berättelse. En berättelse om en misantrop som ville bli eremit och därför undersökte hur man skulle leva och försörja sig om man inte ville ha med människor att göra, men som i sökandet upptäckte att människor inte var så farliga.

Såhär skulle den börja:

Kapitel 1

En gång när Franz Kafka väntade brev från en flicka bestämde han sig för att inte gå upp ur sängen förrän det brevet kom. Och då när han låg där i sina tankar och tittade upp i taket så fick han idén till ”Förvandlingen”; en berättelse om en man som vaknar upp förvandlad till en dyngbagge. Du har säkert hört talas om Franz Kafka och kan ha hört någon säga att just ”Förvandlingen” är världslitteraturens bästa novell. Det tycker dock inte jag, för jag har läst mycket bättre bokverk. Meningen var emellertid inte att skriva en recension av den. Jag tar upp det för att det finns likheter mellan mig och Kafka. Vi var båda grubblare och tyckte att människor var grymma och onåbara. Jag väntade mig inga brev, men jag grubblade. För mig kändes det som om hela världen hade gett upp om mig. Det verkade inte som om någon av dem jag kallade mina vänner orkade bekräfta min existens och om någon gjorde det så var det bara när jag gjort något som var fel enligt dem.

Här i tätorten där jag bor har vi en å som rinner genom samhället. En å som likt en meandrande flod slingrar sig runt och omsluter en högstadieskola inte långt från min bostad. Där finns ett stycke där stranden på båda sidorna om ån är tämligen igenväxta och ingen där människa brukar röra sig. Där brukar jag sitta och grubbla. Och det var där som jag hade tänkt dränka mig när grubblerierna blev för destruktiva. Jag hade faktiskt tagit av mig skorna och ställt dem prydligt bredvid varandra på en stubbe. Mina blå- och gulrandiga strumpor hade jag försiktigt tryckt ner i skorna och byxorna var uppvikta till knäna. Jag var faktiskt på väg ner i det kalla vattnet när jag ångrade mig för att det var så kallt.