Ytterligare idé till inledning på bok

– Finns det inte ett enda jävla väntrum där man slipper TV4?

Det var med en djup suck han gick in i det terrakottafärgade väntrummet. Plattskärmen visade Nyhetsmorgon, och han var så trött på Nyhetsmorgon. Det var verkligen inget han själv skulle välja om mornarna men på sjukhuset visades TV4, på vårdcentralen visades TV4 och på tandläkarmottagningen visades TV4. Eftersom han då och då tvangs besöka dessa institutioners väntrum, det ena mer än det andra, så tvangs han ofta stå ut med den där småländske programledaren de hade. Ibland funderade han på att skicka en påse med papperslappar till programledaren. På papperslapparna skulle han skriva bokstaven r. Alternativt skulle han plocka ut alla r från Alfapetspelet. Huvudsaken var att det skulle bifogas tillsammans med ett brev. ”Du verkar ha tappat dina r, så här får du några du kan använda helt fritt” skulle innebörden av brevet vara på ett ungefär, om man ville sammanfatta det på ett snällt sätt. Men det var inte programledarens totala utelämnande av denna bokstav som var den enda; han gillade inte TV4 i allmänhet. Var låg fjärrkontrollen?

Uppenbarligen följde den medelålders tanten i rosa vad som skedde på tv-skärmen. Precis så såg hans fördomar ut gentemot Nyhetsmorgons tittare. Hon såg inte ut att vara speciellt klyftig, om man med klyftig menade intelligent. Klyftig var hon dock om man med klyftig hänsyftade på hur den alltför höga vikten drog bysten ner mot marken, eller rättare sagt hur starkt gravitationskraften verkade på den tjocka tantens bröst. Hennes man var lika klyftig han, om man ser till kroppsformen, men bakom pannbenet där fanns förmodligen inte mycket heller. Det var förstås fördomar och ingenting som han kunde veta bara av att se på personerna han inte kände, men tiderna då de feta dyrkades ansåg han låg fyrahundra år tillbaka i tiden. På den tiden var det de burgna och framgångsrika som kunde köpa mat och bli så feta, men idag var det de smala tvättbrädemagarna som symboliserade framgång och tillgång eftersom deras (tvättbrädornas) ägare köpte tjänster av personliga tränare och hade tid till det. Det var en sådan ägare av tvättbräda som intervjuades på teven just nu. Hon, för det var en hon, tränade på gym under en ganska stor del av sin tid och hade så kallade ”leg days” jämnt och ständigt enligt Instagram. Fast det sa hon ju förstås inte på tv-intervjun, för ämnet var något helt annat där det inte hade passat sig att ta upp sina mål om perfekt rumpa och vader. Ämnet var ett ytligt ämne, men ändå var det inte passande.

– Hör ni, fettisbullar, kan vi inte byta till något vettigt som Gomorron istället?

Nu hade han tydligen gjort något fel, för om blickar kunde döda hade han varit död för fem sekunder sedan, liksom skjuten från två håll fem sekunder efter att han försökte skämta med främlingarna. Det förvånade honom inte att de blev så upprörda. Dumma tjockisar brukade inte förstå när han sa något. Han såg det som bevis på att TV4 bara lockade dumskallar. Ja, för att inte älta det för mycket så kan man alltså säga att han hyste någon form av agg mot tv-kanalen och dess TV-tittare.

Med dessa tankar blir jag aldrig del av något litterärt verk, tänkte han. Det skulle bli litterär värk för den skribent som skulle tvingas skriva ner orden; den skulle nämligen diskvalificera sig från alla möjliga chanser att få några solar i Nyhetsmorgon. Och solar var hårdvaluta för skribenter. I hans ögon inte lika betydelsefulla som den gradering den statliga kanalen höll sig med, men även TV4 hade ju av allt att döma en klientskara som såg på vad som än sändes när reklamen hade avbrott för program. Skulle det skrivna läsas av denna del utav befolkningen, om någon i den mängden läste böcker, så kunde man ju inte se mörkt på deras morgonrutin på det viset. Det kändes allt så förutsägbart.

Angående att inte bli del av litterärt verk så hade han dock fel; Han skulle bli huvudperson.