Vad hände här? (Skönlitterärt försök)

Plötsligt blev hon rädd för sig själv. Där gick han! The Obscure! Mannen med samma lilla intresse, visste hon. Han hade signerat 30 geocacher. Hon själv hade 150 glada ansikten på kartan för hittade gömmor. Hon hade även ett tiotal stjärnor; hon hade placerat ut ett tiotal gömmor själv. Och där gick han! Det var han! Och hon ville säga hej, men det hade känts så fel. Hon räddes sig själv.

Det var för en månad sedan det började, när hon hade fått sin fjärde geocache publicerad av reviewern och mejlen med loggar från hittarna började strömma in i korgen. Varje pling var så underbart att höra. Tidigare hade mejl varit det värsta hon visste på grund av en tripp rakt in i väggen på ett dåligt betalt jobb där breven kom elekroniskt flera gånger i minuten. Där hade hon mått så dåligt och till slut hade det brustit. Men nu började ågren släppa. Och det var tack vare geocaching! Varje gång någon besökt hennes gömmor och loggade det på hemsidan så fick hon ett mejl. Det var oftast de allra underbaraste berättelser om hur de hade funnit gömman och vägen dit. Men det var ändå lite anonymt. Hon ville se personerna framför sig. Oftast gick det att gå in på personernas profiler och skapa sig en bild utifrån de fotografier de hade lagt i tidigare loggar. Då kunde hon se dem framför sig. Det var lite lustigt att se användaren Slivovits sitta och leka sten så som han skrivit i sin logg. Hon kunde se hur det pensionerade paret Lenmy kravlade sig upp för branten tätt följt av dotterns familj under användarnamnet The Goatstonemanz. Alla hade de lagt upp bilder i tidigare loggar som hon kunde se.

Men så kom det plötsligt ett mejl: ”[LOG] The Obscure found Ginnungagap”. Det som stod var tack för cachen, men tydligen var han dock för kort för att nå upp och ta den. Ändå loggades den som funnen. Okej då, tänkte hon, men hur ser du då ut där du står och sträcker på dig i försöket? Det fanns en bild i galleriet. Dock bara en bild. Bilden föreställde hans foppatofflor som varit fel fotplagg för en annan gömma, där det ändå gått bra att logga. Hon satte igång att kolla vilka andra gömmor han hittat och vad han skrivit i dem. Detta var tydligen en ingenjörsstudent kunde hon tyda. Det stod inte ordagrant, men det gick att tolka utifrån de korta loggarna om hur diverse gömmor loggats innan Munchs föreläsningar i analyskursen eller i närheten av praktiken hos flygplanstillverkaren i grannstaden. Hon var nyfiken att veta mer, men tog det för omöjligt och hoppades de skulle mötas på ett event en vacker dag så hon fick sig en bild även över denne användaren. Sedan släckte hon lampan och gick för att lägga sig för natten.

En vecka senare fann hon sig själv klättrandes i en gran för att logga en gömma hon ännu inte satt glad gubbe över. Blodet pumpade som besatt; det var inte varje dag hon trotsade sin höjdrädsla så. Det gällde bara att inte titta ner. Sju meter upp fanns gömman. Den satt fast med ståltråd i trädet, så hon var tvungen att få loss korken och ta ut lappen för att signera uppe där hon var. Hon kände igen namn som loggat innan; först på plats hade Slivovits varit och här hade även kändisar som Audhumbla, Venividivici samt Purplecyclops klättrat tidigare. Undrar om deras hjärtan hade slagit lika hårt som hennes? Men vem var Clemens som varit där två dagar tidigare? Hon kände inte igen det namnet. Medan hon kramade granen hårt med vänsterarmen så plockade hon därför upp sin telefon ur fickan och gick in i appen. Den som varit där senast, enlig appen, var The Obscure. Signerade han loggremsorna med sitt riktiga förnamn istället för användarnamnet? Hon kollade på loggremsan igen. Ja, den ende som hade signerat loggen 2015.10.14 var Clemens. Den ende som hade loggat gömman på nätet den dagen var The Obscure. Hette han Clemens?

Pötsligt utbrast hon i en svordom; hon hade tappat korken till PETlingen. Loggen var signerad och tillbaka däruti, men korken hade glidit ur händerna. Som ansvarstagande geocachare kan man inte lämna en gömma öppen, tänkte hon. I fickan fanns dock ingen ny kork att ersätta med, så hon började försiktigt klättra ner igen. Korken måste ju ligga på marken. Hon iddes dock inte titta ner. Väl nedstigen fanns den dock lätt. Ja den riktigt lös i neongrönt bland alla bruna barr. Problemet var att den ju måste på igen.

Blackout. Hon minns inte hur hon klättrat upp och satt på korken igen eller hur hon tagit sig hem, för plötsligt sitter hon på sitt rum framför datorn beredd att loggföra gömman på nätet. Hette han Clemens och studerade till ingenjör? Hon kunde inte släppa det. Hur många Clemens bor det här? Hon gick in på Ratsit. Det fanns tjugofyra. De flesta födda före 1980, men en född 92. Hon lade namnet på minnet och gick ut på Facebook. Lyckoträff direkt. Clemens Boodiyjn, som han hette, hade lagt upp ganska många bilder på sin vägg. Kort var han, såg det ut som. Men hur skulle hon vara säker? Plötsligt dök de dock upp. Foppatofflorna! Och samma vita knän ovanför. Hon hade funnit ansiktet bakom loggen.

Plötsligt blev hon rädd för sig själv. Där gick han! The Obscure! Här på Ryckepungsvägen, där hon plötsligt stod själv. Vad hade hon gjort? Hur skulle hon förklara detta?